Jag skulle nog behövt en storasyster

Magda Pijewska har flyttat till Sverige från Polen. Här har hon blivit volontär på Tjejzonen. Och hon vill vara volontär hela livet!

–Jag kommer nog aldrig att sluta att vara volontär helt och hållet, säger Magda Pijewska. Även om jag kanske tar en paus ibland. Men för mig är volontäruppdrag något självklart.

Magda växte upp i staden Koszalin i Polen. 2005 kom Magda Pijewska till Sverige som 22–åring tillsammans med sin bror för att sommarjobba. Magda arbetade som au pair i en familj, blev kär i både landet och en kille. Kärleken till killen tog slut, men kärleken till Sverige består.
–Det här är mitt hem nu, jag kommer inte att flytta tillbaka till Polen, säger Magda.

Tjejzonen utbildar alla sina volontärer

För ett par år sedan, när hon lärt sig tala svenska, började Magda fundera på volontäruppdrag. Hon letade på nätet, hittade Volontärbyrån och sökte 3–4 olika uppdrag.
–Jag fick positiva svar på allihop, men Tjejzonen kändes bäst. Det var också det jag själv helst ville göra, vara storasyster åt en yngre tjej. Jag skulle nog behövt en storasyster själv när jag var tonåring, det hade varit skönt att ha någon äldre att prata med då.

Hos Tjejzonen fick Magda en bra introduktion. Först flera intervjuer, och efter några veckoren tvådagars utbildning där man gick igenom olika situationer som kan uppstå i kontakten med unga tjejer; bemötande, relationer med mera.
–När jag först kom till tjejzonen var jag så entusiastisk, jag ville göra massor på en gång. Men dom sa till mig att jag skulle lugna ner mig och komma in i verksamheten först. Det var bra tänkt, det förstod jag ju sedan. På utbildningen lärde jag mig mycket och jag insåg att jag nog skulle ha gjort många misstag om jag rusat iväg och haft flera kontakter som jag först ville.

Tjejerna bestämmer själva vad de vill göra

Magda Pijewska blev ”storasyster” för 1,5 år sedan. Tjejzonens systerverksamhet är upplagd så att systrarna ska ha kontakt under ett år, träffas ungefär var fjortonde dag och göra det som de har lust med; fika, gå på bio, träna, eller bara sitta och prata. Efter ett år ska kontakten upphöra, men systrarna kan  också bestämma gemensamt om de vill fortsätta längre. Allt ska vara,  frivilligt, man ska inte känna att man har några plikter gentemot varandra.

Magda träffade den första systern under ett år, och nu har hon sedan ett halvår tillbaka kontakt med syster nummer två. De ses också ungefär varannan vecka, allt från 45 minuter till flera timmar.
–Ibland känns det att det kan behövas längre tid, om hon vill prata om något särskilt problem. Och det får ta den tid det tar. Jag ser till att lägga träffarna så att jag inte ska ha någon tid att passa efteråt.

Mitt bästa råd till en blivande volontär

Utgå från dina egna behov när du väljer volontäruppdrag. Man får tillbaka det man ger!